Nu var det dags, dags för mig att lägga upp sanningen om mitt liv, allt jobbigt som har hänt och hur jag 

har hanterat varje svår situtation genom livet. 

Till att börja med så ska jag berätta den mer eller mindre tragiska historien om min pappa. 

Det var 4 år sen som min pappa gick bort, den 1 juni. 

Allting sitter i som att det hände igår. 

Pappa valde att dö, han valde  att ta livet av sig. Han valde döden framför mig och mina systrar.

Det har varit så mycket blandade känslor i det hela. Sorg, hat, besvikelse, saknad ja alla möjliga känslor faktiskt. 

Pappa var världens underbaraste människa. 

Han var den personen som var väldigt drivande, förnuftig, envis och stark. 

Var det något jag ville, eller funderade över eller om jag behövde råd så var det alltid min pappa som jag ringde. 

Det var  den 1 juni 2009. 

Det var första gången på föräldrar gruppen, då jag var gravid i nästan 8 månaden. 

Jag och min sambo åkte fram till förälder gruppen, och när vi var där så insåg jag att det inte rörde på sig i magen, och när jag tänkte efter så visste jag faktiskt inte om det hade rört sig alls under morgonen, min barnmorska som höll i gruppen tog med mig till sitt rum för att lyssna på hjärtljuden, hon ringde ner till sjukhuset och dom ville att jag skulle komma ner för säkerhetens skull, så jag och min sambo åkte ner till sjukhuset.

Pappas hus låg vid vägen, och jag brukade alltid kolla dit, det var helt enkelt en vana. 

Han satt ute på altanen med sitt morgonkaffe. 

Jag hade verkligen ingen aning om att det var sista gången jag såg honom i livet.

När vi väl var nere på sjukhuset så visade det sig att ingenting var fel, utan jag hade helt enkelt ett väldigt lugnt barn inne i magen. Men jag var jätte nöjd över att jag valde att kolla upp det. Hade en sån stark känsla av att jag skulle förlora någon den dagen, och att något hemskt skulle hända. Så jag var så glad över att bebisen mådde bra. 

Jag frågade min sambo om vi inte kunde åka förbi pappa en snabbis på vägen hem,

men han var tvungen att åka iväg till skolan.

När vi åkte förbi pappas hus så reagerade jag på att hans rullstol stod på altanen, men jag såg inte honom .

(Ja just det ja, pappa satt i rullstol efter en arbetsolycka).

Jag åkte hem och satte mig på en filt i skuggan, var verkligen så varmt den dagen, strålande sol och inte ett moln på himlen. 

Min lillasyster kom hem från skolan och frågade om pappa hade ringt oss, för att han hade ringt henne och hon inte hade svarat, och nu var inte hans telefon på.

Jag gick in och kollade min telefon och även jag hade ett missat samtal från pappa, och ett nytt medelande i röstbrevlådan.

Hej jag ville bara höra hur din morgon har varit, 

och hur det var på föräldrargruppen. 

Tänk att du ska bli mamma, jag är så otroligt

Stolt över dig, det här kommer du att fixa galant. 

Ringer dig senare, ska iväg här nu. 

Typiskt pappa att lämna medelanden i röstbrevlådan.

'

Runt 15 tiden ringde min lillasysters telefon, och det var då pappas sambo som ringde för att fråga om någon av oss hade sett eller hört något från pappa idag, och vi sa att han hade ringt förut, men inget mer än det.

Så vi tänkte väl helt enkelt inte så mycket mer på det.

Utan det var en helt vanlig dag som alla andra dagar. 

Min storasyster ringde runt 18 tiden, hon bodde i Bengtsfors och det var 4 kilometer från oss.

Hon frågade om vi visste vad som hade hänt om vi hade hört något på radion om någon var borta eller så. 

Men vi hade inte hört något.

Hon berättade iallafall att det var både polisbilar , ambulans helikopter och polis helikopter ute och flög runt omkring Bengtsfors, jag drog till med ett skämt om att det säkert var någon galning som hade rymt från något ställe.

Jag gick och la mig samtidigt som mamma på kvällen, klockan var då 10. 

Jag vaknade av att mammas telefon ringde, och kollade på klockan. Klockan var då 00.31, vad ville någon såhär sent?

Mamma tog på sig morgonrocken och gick upp för att hon hade så dålig motagning på telefonen, hon gick till och med utomhus och stängde dörren. Jag fattade direkt att det var något som inte stämde, så jag tog på mig min morgonrock och sprang upp och gick ut till mamma.

Jag förstod ingenting, jag visste att något hade hänt, med vad? Mammas meningar var så korta.

Har han gjort det nu?

Är det verkligen sant?

Hur?

Var?

När?

Ja kom hit imorgon snälla och hjälp mig att berätta för henne om vad som har hänt.

 

Jag stod å stampade i fötterna som ett litet barn, och frågade mamma mamma vad är det som har hänt?

Hon sa åt mig att vara tyst.

Hon verkade chockad, och jag förstod ingenting. 

Hon la på och bad mig att sätta mig ner.

Jag satte mig i hängstolen ute på framsidan och hon sätter sig ner på huk framför mig och säger :

Malin, pappa har tagit livet av sig.

Jag satt där och jag fick inte fram ett enda ord. 

Mamma började att gråta, det tog minuter innan jag förstod vad mamma sa. 

Och då kom tårarna, det brast totalt för mig. 

Mamma kramade mig och sa åt mig att försöka att vara tyst så att inte min lillasyster skulle vakna.

Vi gick upp till mammas pojkvän som bodde i lägenheten ovanför oss. 

Mamma satt och pratade med honom, och jag bestämde mig för att ringa min pojkvän, jag bara satt och grät i telefonen och fick till slut fram pappa......ha...r ... han är död.

Johan kom till mig på en gång. 

Den natten var den längsta natten i vårat liv, jag låg i fosterställning i Johans knä och stor grät, det fanns inget stopp på tårarna. 

Varken jag eller mamma sov den natten, vi visste att vi hade det värsta kvar, och det var att berätta för min lillasyster.

Pappas mamma hennes gubbe, pappas  bror och syster kom runt sex tiden på morgonen.

Ingen av oss fick fram ett ord, utan vi alla bara grät och höll om varandra.

Jag kommer ihåg att jag kollade upp på farmor och frågade om det verkligen var sant.

Vi gick in tillsammans och gick till min systers sovrum där hon låg och sov, mamma ruskade i henne lite försiktigt, och hon vaknade och såg oss alla stå där.

Hon satte sig upp och frågade vad dom gjorde här, och hur mycket klockan var.

Mamma satte sig på sängen bredvid henne och sa att hon hade något att berätta. 

Hon berättade vad som hade hänt. 

Min lillasyster säger då  :

Pappa, min pappa? Nej inte min pappa? 

Detta sa hon om och om och om igen. 

Hon fick knappt luft, vi var nära på att få ringa efter ambulans, men hon samlade sig till slut.

Jag klarade inte av att se den där smärtan i hennes ögon, jag var tvungen att samla mig själv, så jag gick ut och satte mig för mig själv.

Sen gick jag in i hennes rum och la mig bredvid henne i sängen och höll om henne, och berättade att jag fanns där för henne, och att vi skulle klara det här tillsammans.

Dom berättade hur det hade gått till väga, 

Pappa skulle träffa hans sambo framme i Bengtsfors klockan 14 dagen innan, men han dök aldrig upp,.

Hon åkte hem för att se om han var hemma, men det var ingen där, det hon upptäckte var att det låg tabletter utspridda på köksgolvet, och hon förstod direkt vad som var på väg att hända, eftersom att pappa hade försökt en gång sex år tidigare.

Hon ringde då runt till familjen och berättade vad som hade hänt, och att dom var tvungen att leta efter honom, dom blandade in alla i våran lilla ort, alla visste utan vi. 

Där hemma satt vi och vi visste ingenting. Vi visste inte att pappa var borta.

Pappa hade iallafall åkt fram till Bengtsfors med taxi och hade sin elrullstol, åkt till systemet, köpt två stora flaskor med vodka.

Åkt ut från bengtsfors, in på en skogsväg, och till ett kalhygge där vi alltid brukade att grilla när vi var små då det fanns skog där.

Det var pappas favorit ställe, han sa alltid att det var så lugnt och skönt där.

Dom började att leta innan klockan 3 på dagen, alla letade och letade. 

Med bilar, för fot med crossar, men dom hittade honom inte. 

Dom ringde polis, och polisbilar och helikoptrar kom.

Runt 18 tiden så bestämde polisen sig för att ringa dit både ambulans och ambulanshelikopter, eftersom att dom inte hade hittat honom då, så var polisen säkra på att han inte hade långt kvar, eller att han redan var död.

Letandet pågick, och runt 23 tiden så hittade dom honom från helikoptern med värme lampa eller vad det nu heter?

Dom ringde dit ambulansen på en gång, det var en smal och liten skogsväg så det var svårt för ambulansen att ta sig fram.

Pappa var fortfarande i livet när dom hittade honom, han hade ramlat ur rullstolen och låg i en lite större vattenpöl alldeles likblek. 

Ambulanspersonalen lastade in honom på båren i ambulansen, och sa till pappas familj att dom skulle göra allt i sin makt för att rädda honom.

Ambulansen körde iväg med blåljusen och sirener till närmaste sjukhus och närmaste läkare, 5 minuter efter att dom hade anlänt så slutade pappas hjärta att slå, då var klockan 00.12   .

Hans liv gick inte att rädda, denna gången var han död.

Pappa hade skrivit ett avskedsbrev, det var bara några fåtal ord. 

Och jag kände att det absolut inte räckte.

Han hade spelat in hela prossecen, med sin mobil telefon, han hade filmat allt. 

Där hade han berättat ord för ord om allt. 

Det var något som varken jag min storasyster eller mamma fick se, tror inte ens att min lillasyster fick se det.

Enligt farmor så var det bara familjen som fick se, och vi räknades inte till familjen längre.

Farmor anordnade två olika begravningar, en för familjen och en för dom övriga, och vi fick inte komma på begravningen för familjen.

Jag valde att inte gå, resten utav familjen gick, men jag ville helt enkelt inte gå på min egna pappas begravning, jag ville komma ihåg honom som levande , inte som död.

4 veckor senare kom min son till världen. 

Det var nog våran räddning mitt uppe i allt det tragiska. 

Jag kommer så väl ihåg efter förlossningen, det första jag sa var att jag ville åka och visa honom för pappa.

Då kollar min pojkvän på mig och säger, Din pappa är död.

Jag hade helt enkelt förnekat att han var död, det gjorde för ont. 

Men där och då så visste jag att pappa var död och att han aldrig mer skulle komma tillbaka.

Samtidigt så visste jag att han var stolt över mig, och att han var stolt över att få bli morfar, trots att han inte fanns kvar i livet.

Jag vet egentligen inte riktigt hur jag och min familj tog oss igenom det här. 

Min prioritet var iallafall att alla i min familj skulle ha det bra. 

Vi tog en dag i taget, och vi fanns där för varandra. 

Tillsammans klarar man allt.

Man klarar allt så länge man har varandra.

Det var en svår period i livet, det finns många tuffa perioder i livet, men det här var en utav dom värsta. 

Pappa valde att lämna sina döttrar, en dotter på 14, en dotter på 18 och en dotter på 20. 

Jag vet iallafall att pappa har det bra nu. Och att han är där uppe i himlen, och att han kan gå, och att han slipper att sitta i sin rullstol.

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom , och utan att jag saknar honom.

Ibland kan jag känna en ilska emot honom, för att han gjorde som han gjorde. 

MEN min pappa är fortfarande här, och det är han mer än någonsin, jag känner hans närvaro, flera gånger om dagen. 

Han vägleder mig igenom mycket, så som bara pappa kan.

Senast igår så var jag och spådde mig, 

och hon sa att pappa var runt oss mer än någosin, och att han hade ett meddelande till mig :

Ta upp din dröm om att bli kläddesigner, du kommer att lyckas och jag kommer att vara med dig hela vägen.

 

Han visste att det var något som jag verkligen drömde om en gång i tiden, att designa mina egna brudklänningar, och vem vet, pappa kanske har rätt? 

Jag kanske ska försöka, och sattsa och se vad det blir av det.

Det är aldrig lätt att förlora någon som man älskar. 

Det är aldrig lätt när någon i din närhet tar livet av sig. 

Man ställer sig alltid frågan tänk om jag hade gjort si och så, hade allt varit annorlunda då nu?

Man undrar alltid varför, trots att man har svar så vill man ha mer svar.

Jag saknar honom varje dag, jag tänker på honom varje dag.

Men jag vet att han fortfarande finns hos oss, varje dag.

 

Det fanns en sak som pappa alltid sa till oss :

Carpe diem

Fånga dagen. 

 

Jag älskar dig pappa,  nu och föralltid   

 

 

Hej! 
Här har ni mig. 

Jag har skaffat mig denna bloggen för att jag vill kunna nå ut till andra om mitt liv. 

Allt jobbigt som har hänt mig och vad jag har varit med om.

 

Det är ett under att jag ens sitter här idag, men jag valde att kämpa, och att aldrig ge upp,

Vad som hände.

 

Vissa går igenom livet som en dans på rosor, medans andra människor har den oturen att få allt och alla tuffa motgångar. 

Jag är en sån människa där allt i livet har gått emot mig.

 

Jag vet hur det är att må psysiskt dåligt, 

Jag vet hur det känns när man inte vill leva mer.

Jag vet hur det är att vakna på morgonen och när man inte vill vakna.

 

MEN mitt liv fick en så otroligt fin vänding, det var en lång väg dit, det var jätte tufft vissa stunder, men alla tårar och slit har varit värt det, för här sitter jag i dag, och är i livet. 

 

Så till alla där ute, följ min blogg, och min resa igenom livet. 

Rakt från mitt hjärta och rakt från min verklighet! 

 

Jag hoppas att jag kan hjälpa er andra på något sätt med den här bloggen.

 

Puss & Kram /Kristine,